Äntligen, det är vardag igen och med den kommer verkligheten. Slut på sötebrödsdagarna och dags att börja arbeta och komma in i den berömda rutinen. Som uppvärmning kör vi igång med lite valberedningsarbete.

Mina två av tre vapendragare (den tredje har giltigt frånvaro) Kan nämligen stolt tala om att William Elofsson är Moderata Ungdomsförbundets (MUF) nya pressekreterare och han började idag.
Så herrarna som kom var inga mindre än Patrik Stenvard och Lars-Göran Lundh, vilka stjärnor till grabbar! 

Inga problem att vara ordförande i en valberedning med dessa kompetenta arbetskamrater. 

 

Nästa steg i dagens göromål är att planera fredagen då det bär av till Stockholm i arla morgonstund för då blir sonen, Emil Jansson, sjuksköterska. Var har åren tagit vägen?! Nyss var det spindlar, insekter och grodyngel så var helt inne på att han skulle bli något åt biologhållet meeeen ack så fel jag hade..

Har tidigare delat med mig av 2 nära-döden upplevelser, och här nedan kommer den tredje för det var nära att jag inte skulle få uppleva denna stora stund med sonen.

 

 

Valrörelsen 2014 var i full gång men just den här dagen var jag nere på tingsrätten och arbetade. Hade ett mål som gick snabbt och rådmannen kom ut för att prata lite med oss i nämndemannarummet. 
Fint väder ute, så Lisa och jag knallade hemåt. När vi ska gå över Parkvägen händer det som absolut inte får hända, har passerat över detta övergångställe hundratals gånger och det är en 50-väg så man tittar extra när man ska gå över, så även denna dag och ser ingen bil så vi går och då.. Då smäller det!
Som tur är träffar bilen rullstolen och inte Lisa, vi flyger en bit, någon meter kanske. Jag svimmar nog av en stund men allt går väldigt fort.
Ut ur denna bil som kört på oss, kliver en man med hängande vänsterarm och släpande vänsterben som säger följande:

- Jag ber om ursäkt men jag såg er inte...

Minns inte om jag sa något till honom men ville bara kräkas på karln ifråga.

Det kommer brandbil, det kommer polis och det kommer ambulans och Lisa har ringt Karem, en annan assistent, som kommer farandes på cykel. 
På mig sätts det stabiliserande nackskydd och sedan in i ambulansen, är nu vid medvetande. Då säger den otroligt trevliga ambulanssjukvårdaren att:

- Jag måste klippa sönder dina kläder..

Min reaktion var då:

- NEEEEEJ!! 

Ny moderatjacka och min favoritklänning, så jag sa att:

- Ni får bara INTE!! 

Men han sa bara:

- Vi MÅSTE!

- Okej då.. Måste ni så måste ni..

 

Väl framme på akuten blir det byte av säng med hjälp av ambulanssjuksköterskorna, de visste ju att jag inte kunde röra mig.. Med det upphör också den goda vården.

För de närmaste timmarna blev för mig som är regionpolitiker i opposition en bekräftelse på att allt som sagts om att akutsjukvården i regionen inte fungerar också faktiskt stämmer.

Tack gode gud att jag hade Lisa och Karem med mig som skötte om mig för det var det inte någon annan som gjorde. Helt plötsligt blev det i alla fall dags för röntgen och där röntgade de huvudet, nacken och ryggen ner till midjan... That´s it.. Att jag hade ben glömde de tydligen bort.

Någonstans här under tiden hade Lisa ringt till den om sköter mina hjälpmedel så hen kom och hämtade stolen som bara var skrot och sopor, och som fixade en ny som stod hemma och väntade på mig då jag väl kom hem. 

Efter X antal timmar fick jag åka sjuktransport hem och glad var jag slapp denna inrättning på Gävle sjukhus och fick komma hem till min egen säng.

Innan kvällen kom så hade jag börjat svullna upp och blivit blå både här och där, höger vad svullnade upp och var varm och såret under fotknölen ska vi inte ens prata om.

Efter 2 dagar ringde jag Södertull dit jag fick komma ner och träffa läkare och sköterska. Läkaren tyckte att benet så lite väl konstigt ut så jag fick då remiss till röntgen, såret tittade sköterskan PÅ, lade om och gav mig OK-stämpel i pannan att utgå och med orden "Ta ej av bandaget, det ska sitta på så i några dagar" lämnade jag hälsocentralen.

 

Men ack vad de bedrog sig. Det visade sig att benet var AV så det blev flera besök på ortopeden och när jag kom tillbaka andra veckan så bad jag dem även titta på såret som vi försökte hålla rent. Sköterskorna lättade på bandaget och där var det rena rama cirkusen, huden var död och bakterierna hade börjat äta sig in i benet (nekros) men nu visades det sig att jag hade hamnat på absolut RÄTT ställe! För läkaren och sköterskorna på ortopeden i Gävle kunde sin sak. Fick ha ett omslag med en pump som drog ut skiten i ca 6-8 veckor. Med andra ord hade jag klippkort på ortopeden då jag var där var och varannan dag.

Det här var ju i september, alla ställde upp något helt otroligt! Men tyvärr så förlorade vi valet så det gjorde inte saken bättre denna hemska höst. Rättegången lät dröja på sig till efter nyår. I min vildaste fantasi trodde jag att karln skulle bli av med körkortet men nej då! Det visade sig att ingen ordentlig polisundersökning hade skett och han blev inte dömd till mer än skadestånd! Och det förstår jag pga dåligt förundersökningsarbete... MEN hur får detta ske?!! Så den mannen kör väl tyvärr fortfarande runt på Gävles gator och vi kan hoppas att ingen mer kommer till skada.

 

 

Nu har jag lagt detta bakom mig och hoppas att jag inte behöver berätta om nåon mer nära-döden upplevelse. För jag börjar känna mig som en katt... Dom har 9 liv va?!?! 

På tal om katt föresten så har nog min förbrukat sina 9 nu... Herman är inte hemma, det har gått många månader nu.. Han är saknad men inte glömd <3

 

Nu ser jag som sagt fram emot mot resan till Stockholm på fredag och Emils stora dag! Och därefter alla nya utmaningar som kommer i livet..

 

Alla ni som har funderingar och frågor om allt som jag skriver om TVEKA INTE att höra av er!! 

 

 

Må så gott där ute tills vi hörs nästa gång!.... glömt inte....tryck på hjärtat och dela gärna, tack!

Kram Pia