Det enda man kan vara säker på när man föds är att man en dag kommer att dö.. Men ändå kommer det som ett slag i mellangärden när någon i ens närhet försvinner.

Min farfar och morbror försvann när jag var ganska ung men det som grep tag i mig och vred om i magen var när en fd klasskamrat valde att själv avsluta sitt liv. Tankarna kommer, varför, varför, varför.. Denna underbara människa bara försvann och lämnade ett tomrum som aldrig går att fylla men på något konstigt vis går livet vidare och man får brottas med de känslor som kommer. 

 

Från 2000 och framåt så försvann många av mina nära och kära och helt plötsligt var jag nummer 2 i släkten på min mammas sida. Den 8:e augusti 2006 ringer telefonen och min far var i andra ändan.

Frågan jag fick var:

- Sitter du ner??

Och med det så förstod jag att något var fel, för det hade jag ju gjort ett tag. Då kom dråpslaget.. Mamma är död.

Mitt svar var:

- Det går ju inte... Hon kommer ju till mig imorgon..

Vi hade nämligen bestämt det, sista gången vi sågs.. Det var lördagen den 5:e augusti, när vi firade att äldsta dottern fyllt 18. Det var vackert väder då och vi hade ett riktigt partaj i stugan. Visst var mamma lite lågmäld men inte trodde jag att det var så illa. Dem skjutsade hem mig, in i hallen men jag vände mig inte om utan sa bara:
- Vi ses på onsdag då mamma!!

Tänkt om jag vänt mig om och fått sett henne en sista gång... Men det finns många "tänk om".

Nu hade det osannolika hänt.. Bara att samla ihop familjen och åka ut till moster och morbror. Invänta pappa som kommer från Stockholm och bror och svägerska som kommer från Knivsta.

 

Vi åker hem till mammas och pappas lägenhet, för att göra det som jag aldrig trott att jag skulle vara med om.. Att behöva säga adjö till min älskade mamma på detta vis.. Där låg hon på köksgolvet, så nära telefonen som kunde ha räddat hennes liv. 

Nu trodde jag det värsta var gjort men det blev jobbigare när jordfästningen skulle planeras. Men det löste sig det med. Fast en del av mig önskar att hon hade skrivit ner hur hon hade velat ha det. Det enda jag visste var att hon ville ligga i minneslunden i Bergby med mormor och morfar.

Begravningsgudstjänsten ägde rum en vacker och solig fredag i augusti i Österheds kapell och hon var verkligen närvarande. Allt var ljust och vackert fast alla var ledsna. Men när allt var klart så kände jag en lättnad.. Jag rullade ut i solen, in i en annan verklighet, livet fick liksom börja om. Ska jag vara riktigt ärlig så har jag inte vant mig helt än, fast det gått 10,5 år och hon är med mig varje dag.

 

                                 

Barnen tycker att jag är lite väl drastisk när jag berättar att jag tagit hem det vita arkivet och planerar hur jag själv vill ha det.. men för mig är det inte något konstigt, de ska inte behöva gå igenom det som jag gick igenom.

För som sagt, det enda vi kan vara riktigt säkra på är att livet förgängligt, att vi alla kommer att dö. Våga prata om döden, för det är ju det enda vi vet kommer komma.

 

Så njut av livet, njut av varje dag och var här och nu. Var rädda om er och varandra!

Nu mina vänner, glöm nu inte att trycka på "gilla" här nere och att dela :)

 

Kram/ Pia