Jag hade allt, tyckte jag i allafall.. 3 underbara barn, 2 underbara jyckar, 2 katter, 1 fullproppat akvarium.. och tro det eller ej men det fanns även kaniner och höns. Nånstans fanns det även en man...

Om jag bodde på landet.. Nej, i Källö som ligger i Bomhus, och vad omgivningen tyckte om våra höns och tuppar får ni fråga dem om ;) Men roligt var det och under vår och sommar så hade vi även spindlar, ormar, grodor.. You name it, för det älskade sonen. Vi var med andra ord en djurfamilj där alla var välkomna, med eller utan hår.. Tur också att antalet ben man hade inte spelade någon roll för mina började ju svika (vänster först).

Då fick jag testa något spännande, kolfiber-skenor som man satte ner i skorna och spände fast vid benen så att det blev lite schvung i benen när man gick.. Så då kunde jag jobba vidare ett tag till. De ville ha mig kvar på CH så jag fick gå från servitris till hovmästare, hade där världens underbaraste chefer, Rolf Sandberg och Inger Dolk.

 

Men tanken kom ofta, varför var jag så envis oc h kämpade på?! Dock är ju hoppet det sista som överger har jag hört.. Fast även jag och familjen fick krypa till korset och tänka tanken att vi kanske skulle få ändra vårt liv. Dvs att flytta, för där vårt hus stod kunde man inte ha rullstol, det var upp, upp, upp och lite mer upp, varpå man fick ta sig lite ner, ner, åt sidan och ner igen, typ.

En dag hade vi löst allt, vi flyttade långt utanför stan, halvvägs till skogs.. Vilket kanske inte var optimalt för rullstol men det var mycket bättre för att jag här kunde köra permobil och fyrhjuling så att jag fick ett lättare liv.

Jag hade gått ner i arbetstid men jag blev sämre och orken tröt, så nu dök frågan upp... Ska man sluta jobba när man är 35?!.. Ja, för får man den sjukdomen som jag och många med mig har som tar så otroligt mycket energi och som kräver vila och att man lyssnar noga på kroppen då kanske man måste göra just det.

Jag träffade Försäkringskassan men fick igenom att jag skulle få jobba ett visst antal timmar i veckan för jag fick möjlighet att vara på CH en dag i veckan och jobba med att sköta bokningar och liknande till restaurangen. Den dagen i veckan var verkligen guld värd och fungerade alldeles utmärkt.... Tills den dagen då det kom en ny VD på hotellet som tyckte att CH skulle inte idka välgörenhet, dvs ha mig anställd. (Det jobbet jag utförde gjorde att Inger inte behövde jobba lika mycket övertid men det fattade inte han)

Så en dag rann bägaren över för fru Jansson.. Jag tog kort och nycklar och knackade på hos karln ifråga där de satt i ledningsgruppmöte, spände ögonen i mannen och sa, "Nu slipper du mig!" och lade nycklar och kort på bordet... Hade det funnits starar i rummet hade de flugit in i munnen på honom så som han gapade.

Tilläggas bör att det var inte bara mig han var på.. Han hade skapat dålig stämning i hela huset.

 

Sagt och gjort, nu var jag hemma på heltid och det behövde min kropp. Nu kunde jag göra vad jag ville, när barnen var i skolan kunde jag på fyrhuling ta mig ut i skogen med hundarna eller bara sitta på en sten och glo ut över vattnet, sitta och lösa ett korsord och titta på långfärdsskridskoåkarna som kom och for förbi utan att få ångest av att inte göra något. Så summan av kardemumman är man kan alltså ändra livsstil om man vill och som för min del, min kropp behövde.

Det är och har varit en ständig balansgång.. Så ge inte upp, försök att lära er lyssna på kroppen och finna ett inre lugn så får ni ett bättre liv... och det tror jag gäller alla, frisk som sjuk, gammal som ung.

 

Var rädda om er och må så gott så hörs vi igen en annan dag! Som vanligt vill jag ber er alla som läser att både gilla och dela. Stor kram till alla!