Ett liv efter jul existerar faktiskt men man tror inte det när man är mitt uppe i alltihopa med mat och dricka åt alla håll och kanter.

Idag är det tisdag 27/12 och man har åter slagit upp sina blå och min förbannade kropp har bestämt sig för att fortsätta jävlas. Denna feber och trötthet gör mig galen.. Har aldrig varit med om något så ihängade som detta.

Men vi skyller väl på vädret?! Det är ju populärt. 

När jag var liten var det Viktor Rydbergs dikt om tomten som gällde, då stämde det faktiskt.

Kallt och snö, men nu är det ju fotbollsväder året runt.. 

 

 

Så även om detta nu driver mig till halvt vansinne så hade jag för ca 13-14 år sedan en period då jag mådde ännu sämre och jag hade sjunkit till botten utan att själv vetat om det.

Skickade iväg barnen till skolan, precis som vanligt sen var det som att jag befann mig i ett vakuum.. Gjorde massa jättekonstiga saker (rörde till i HELA huset, påbörjade massvis med saker) Sen sa det bara stopp, jag tryckte i mig massa tabletter och gick och lade mig på sängen.

Av någon konstig anledning fick jag iväg ett sms (för mobilen var ju som tur var uppfunnen om än i lite annan form än idag men ändå..) så räddningen kom och det blev ambulansfärd till sjukhuset och där fick jag den behandling som behövdes, fick även träffa psykolog som konstaterade att det var ingen allvarlig psykos utan allt som jag hade i min ryggsäck med separation, ensam med 3 barn, en sjukdom som bara blev sämre och sämre.. Ryggsäcken blev för tung helt enkelt. Efter det här har jag i perioder gått och pratat med människor som hjälpt mig otroligt och det har varit både terapeuter, psykologer och en präst så har ni den känslan som jag hade så tveka inte att ta kontakt med någon för det är så mycket viktigare än vad ni tror.

 

Efter allt detta hade hänt konstaterade jag att även jag kunde ha svackor. Jag har alltid sett mig som stark, självgående och som en person som fixade alla motgångar men även den starkaste kedjan har en svag länk. Det som jag är tacksam för idag är att jag har så många människor omkring mig som jag kan prata med och ska erkänna att tankarna finns där ibland fortfarande men nu har man ju inte allt i egna händer ;) ;) ;)
För det spelar ingen roll hur mycket jag än säger att jag vill dö så är det ingen som hjälper mig iallafall :P

 

Hoppas att jag kan hjälpa någon med mina ord..

 

Nej nu börjar det dra ihop sig till lunch och mat måste man ju ha, igen..trots att det har varit jul.. Så det finns nog ingen risk att vi svälter här.