Fredag eftermiddag blev dock fredagkväll... Här kommer strax den utlovade fortsättningen på min sjukdomsresa och att det blev senare än utlovat beror på att med allt jag har i huvudet så hade jag glömt att det var möte 15:00 idag med Neuro Gävleborg, Styrelsemöte på CH, min gamla älskade arbetsplats med avslutningsmiddag på Brända Bocken som tack till oss själva för jobbet det gångna året. Väl hemma, fram med datorn för jag har ju som sagt lovat er en fortsättning och här kommer den..

Jag ska ta er med till våren 1999, jag fick min rullstol hemlevererad av en arbetsterapeut från Bomhus Hälsocentral.

- Jahaa, hur ska vi ställa in den här så den passar mig? frågade jag.
- Inte vet jag, var svaret, sen tackade hon för sig och gick.

Okeeej, själv är bäste dräng, det var bara att lyfta på luren så jag fick åka ner till Rehab Station (fd. Frösunda) och ställa in stolen efter mig. Det var en del finjusteringar men fick den helt perfekt. Så nu kände jag att allt var okej. In med stolen i bilen och köra hem till Gävle, och jag var liksom fri igen och kunde röra mig som jag ville. Så då började nästa tanke gro, igen. Det var att jag velat åka till min bästa vän Malou i USA men både tid och kropp hade hindrat mig men nu j*vlar ska det bli av tänkte jag. Under vägen hem från Stockholm satt jag och planerade resan. 
Sagt och gjort, först talar jag om läget för man och barn, sedan ringer jag Malou och därefter bär det av till Cecilia, grannen och tillika resebyråföreståndare som är en riktig klippa på att fixa resor.

Det blev Iceland Air tur och retur med mellanlanding i Reykjavik. Så jag kan ju nästa bocka av Island också, jag har ju sett det genom fönstret. 

 

Det står inte på så är det dags att packa, 26/4 1999 bar det av till Arlanda och Terminal 5.

Trodde att det skulle gå lätt och problemfritt men ack vad jag bedrog mig. Innan det var klart var det nog nästintill världskrig vid disken. SAS damen vid incheckningen var knallröd och jag, sittandes, var så arg att jag nästan stod. Problemet var att jag ville ha med min rullstol upp till gaten medan damen tyckte att jag skulle checka in den vid special incheckningen.

- Det här är mina ben, sa jag, och jag kan inte rulla någon rullstol ni har här som är modell järndinosaurie.

Men då säger (skiker) hon:
- Vi brukar göra så här! 
- Då är det väl dags att ni bryter det då! Svarar jag i nästan samma ton.

Så efter mycket munhugg fram och tillbaka så lyfter hon på luren och pratar med någon, vet inte vem men smart var denne hen. För damen lägger sakta ner luren, tar några djupa andetag, högst troligen för att lugna ner sig och säger sedan, med ett leende:

- Det är inga problem att ta med sig "benen" till gaten.

- Nämen tack så mycket! sa jag och packade ihop grejerna, slängde en blick över axeln och behöver jag tala om att kön då blivit väldigt lååååång men ingen arg på mig. Det var istället några som började applådera åt mig och min vinst.

Upp till gaten, och nu mina vänner får man kliva på FÖRST! och det går utan problem. Stolen lyfts ner via sidodörren och jag sa till killarna som hjälpte mig ombord att:
- Ni kan väl utbilda dem i incheckningen hur det funkar.
Varpå jag lite snabbt drog min historia och de bara skakade på huvudet då jag var färdig.

Resan i sig gick utan problem och väl på plats på JFK möter Malou mig. Sedan bär det av upp till Conneticut och det känns som ännu ett steg är taget i min anpassning till livet i rullstol.

 

 

Som vanligt hade vi 1000 saker att prata om, det blir så när man inte träffas så himla ofta så den timmen i bilen gick fort. Vips befann vi oss hemma hos Malou där jag inkvareterades i eget rum och fick en egen toalett, ett suveränt förstaklass boende, på många sätt.

Många av våra kvällar avnjöt vi hemma, då Malous man är kock med egen restaurang så han är grym på att laga mat. Och mycket gott vin blev det också..

 

 

Mycket skulle hinnas med bland annat flertalet vändor till New York och till stora shoppingcenter, plus andra städer runt omkring.

Jag hann även med att få lite färg på näsan för det var varmt och skönt några dagar iallafall. Men njöt, det gjorde jag i fulla drag, varenda sekund, även när vädret inte var det bästa.

Några saker som man reagerade på var t.ex. När man skulle blåsa håret så var det, vågar eller vågar inte sätta i kontakten för det där med eldragning låg de väldigt efter med, medan andra saker var så mycket bättre än hemma så som den rara lilla gula skolbussen som kom och hämtade barnen utanför huset, ni vet den som man bara sett och ser på film.

 

Redan 1999 var det väl anpassat för rullstolar, det var lätt att åka tåg, förflytta sig i städerna, alltid väl mottagen i vilken affär man än gick in i, för där såg de människan och inte stolen. Har tyvärr inte varit i USA sedan dess men hoppas att det inte blivit sämre (vi får se vad som händer efter januari 2017).

 

10 dagar går fort, så rätt som det var så satt jag på JFKs avgångshall. Det var jag och en dam till som var där lite tidigare så vi började småprata lite, på engelska då, hon berättade vad hon har gjort och jag vad jag har gjort. Då frågar hon mig:
- Where do you come from?
Varpå jag svarade:

- Gävle, in Sweden.

- Nääää, det gör jag med! Utbrister damen då.

-Var bor du? frågar hon.

- Bomhus, svarade jag. 

Och hon berättade att hon bodde på Kaserngatan...Vi kan med det konstatera att världen är ganska liten.

 

Vi går ombord och där, när jag sitter på min plats så hejar jag på ytterligare 2 Gävlebor. Så glöm det där med att vara anonym och vi ändrar därmed till att världen är ibland vääälldigt liten. 

Snart på svensk mark, kan bara konstatera, gud vad roligt det är att resa, även med rullstol. Finns viljan så går det mesta och jag blev där en upplevelse rikare.

 

Min fortsatta resa genom livet får ni läsa om en annan dag, nu blir det bingen och laddning inför morgondagens bravader. Som utspelar sig på Stortorget här i Gävle i en manifestation för att vi vill behålla LSS i den form som den är i idag och jag ska berätta lite om min situation och det rika liv jag kan leva tackvare mina assistenter. 

 

God natt, vi höres och snälla fina ni, glöm inte att trycka på gilla knappen så att fler kan ta del av mitt liv och min berättelse.