Under flera års tid så har jag varit säker på att ett älskat foto på mig och min kusin varit spårlöst borta men idag fick det en ny chans, vilken i ordningen vet jag inte och där i en låda som jag har tittat i x antal gånger så låg det. Öppnade locket och så låg det bara där, bland de översta fotona, behövde inte ens vända upp och ned på lådan.

Vad bilden föreställer?! Jo, ett barndomsminne på min ytterst korta sejour som sjuksköterska (nu kan vi alla se vem Emil brås på). Det är i mitten av 70-talet och vi utför vår favoritlek uppe i mormor/farmor och morfar/farfars sovrum. Vi lekte lassarett med våra älskade nallebjörnar och på huvudet hade vi mormor/farmors egendesignade sjukssköterskehättor och livet var allmänt okomplicerat. Annelie som var 4 år äldre än jag blev snart tonåring och det stod inte på att hon flyttade till egen lägenhet i Gävle där man fick hänga emellanåt! Och det var stort det, för en liten böna från Berby ;) Hon lotsade in mig på musik som jag fortfarande lyssnar på än idag.
Jag vet inte om ni kommer ihåg..
Bay City Rollers med Bye Bye Baby https://www.youtube.com/watch?v=yUwW108ITzw

.. och Earth Wind and Fire med September https://www.youtube.com/watch?v=Gs069dndIYk

 

1980 kom dråpslaget, hennes pappa (min morbror) gick hastigt bort och hon började förändras men det var nog ingen som kunde sätta fingret på vad som var fel.
Jag flyttade 1981 så vi gled ifrån varandra. Varken pratade med eller såg henne på kanske 10 år när jag plötsligt en dag träffar henne på stan här i Gävle och då var det generalknas...
Hon mådde inte bra... Jag hade hört genom min mormor och mamma att hon inte mådde bra men att det skulle vara så här illa kunde jag aldrig i min vildaste fantasi tro.. Den fruktade och nedbrytande sjukdomen Anorexia Nervosa hade gripit tag i henne, det hade nu pågått nu i över 10 år..
Hon var lite svår att få kontakt med, hon avskärmade sig liksom från omvärlden och under tiden jag jobbade på CH såg jag henne ofta där, på håll för hon ville inte ha kontakt.

 

Åren gick.. År 2000 gick min mormor bort och jag kan faktiskt inte komma ihåg om hon var med på den begravingen men efter det började vi få lite kontakt igen. Så när morfar gick bort 2003 kunde jag hämta henne i Gävle och ta henne med på begravningen ute i Bergby och då var hon smalare än någonsin. 
Då hon och hennes bror stod som arvtagare efter sin egen fars bortgång fick hon då ärva saker från hennes pappas barndomshem som hon värdesatte högt.

 

Våren 2004 träffade jag och barnen henne på torget och där kommer frågan till Emma:

- Vill du spela på min begraving? (Emma spelade tvärflöjt och spelade på min morfars begravning)

Vad säger man då?... Kommer inte ihåg vad Emma sa heller men det knöt sig rejält i magen när hon berättade att hennes kroppsfunktioner var nu på väg att ge upp.

Tyvärr kunde jag inte ta mig upp i hennes lägenhet, det fanns ingen hiss där, annars hade jag varit med henne mer den sista tiden. För den sommaren somnade Annelie in endast 43 år gammal.

Mina tankar återkommer ofta, hur kunde det gå så långt?! Var och Vad finns det för vård för tjejer och killar som hamnar i denna fruktansvärda sjukdom... 

 

 

 

Avslutningsvis vill jag önska er alla en trevlig helg vad ni än företar er :) För min del blir det att ladda inför nästa vecka som är fullspäckad så mer om det då ;)

Kram på er och glöm inte att trycka på <3 för en liten "like" eller så ;)