... Helgerna kom och gick, jag levde som vanligt och lyckades koppla bort vad som komma skall, inte för att jag visste men jag anade att det skulle att bli en hel del.
Så när dagen kom när dåvarande landstingets brev låg i brevlådan så kändes det skönt att få en tid hos neurologen. Sagt och gjort så for jag dit och där började en resa som jag i min vildaste fantasin inte kunnat tro. Trodde liksom att jag gått igenom det värsta.

 

Det började med att jag fick träffa en läkare, där bestämdes det att en magnetröntgen skulle genomföras och det mina vänner var inte gjort i en handvändning. Jag fick frågan om jag ville dela upp det på två gånger men jag sa "Nej vi kör!"... Det tog 3 ½h, det var inte samma maskiner vi har idag så snacka om att utvecklingen har gått framåt. 

Sedan fick jag undersöka ögonen och så var det dags för ryggvätskeprov och det tänker jag inte gå in något närmare på men det är ingen rolig upplevelse.

Därefter var det bara att vänta igen och i mars månad 1997 fick jag en ny tid till neurologen för att träffa samma läkare, dvs att det var dags för diagnos och jag fick inget gott råd om att ha någon anhörig med mig som stöd utan jag fick ensam ta knynävsslaget i magen om att.. DU KAN MÖJLIGEN HA MS.

Dock spretade proverna lite, jag hade inga inflammationer (sk. plack) på hjärnan som är vanligt vid just MS.

Jag kände ingen med den diagnosen och det var inte direkt så att jag kunde Googla upp det heller. 

Läkaren sa inte så mycket mer, det var bara att packa ihop och gå därifrån.. Ut till Volvo 240 för att gråtande köra hem och inte ha en aning om var livet skulle ta vägen.

Här satt jag som idrottat, rest, åkt skidor, jobbat och varit frisk hela mitt liv och fått en diagnos med oviss utgång.
Den dagen fick jag en biljett till en resa där biljetten fortfarande är giltig och resan ännu pågår...

Fortsättning på min livs resa fortsätter senare.. För nu ska jag hoppa i säng för att imorgon 09:00 är det upprop på kommunfullmäktige i Gävle.